En mörk tisdagkväll.

Klockan är 18,15. Beppe ska snart krypa i sin pyjamas och få sin kvällsvälling, Beppepappan är hemma, vilket inte är så vanligt den här tiden. Det är gråkallt och väldigt mörkt ute. Inne är det varmt och skönt och ikväll skulle de visa det där programet på tv som jag så gärna ville se. Men det är bara att trotsa alla bekvämlighets och mys instinkter, glömma allt vad sköna soffor och slötittande på tv innebär. Andledningen stavas MACHO! Min häst, min alldeles underbara egna bästa häst, som jag just ikväll inte hade någon lust alls att besöka. Men jag tar på mig stövlarna, de behövs i lervällingen vid vårt stall, sätter mig i bilen och kör de knappa 2.5 milen till Annefors för en tur med min hästprins. Väl framme är det om möjligt ännu mörkare än man kan föreställa sig och i Annefors är det inte så att det kryllar av gatubelysning, där finns ju liksom inte ens gator. Knatar ut i hagen och hämtar min lerhög till häst. Å ungefär då vänder hela mitt inre motstånd.
Vi kom ut från stallet till en lagom kall, stjärnklar, mystiskt mörk tyst kväll. Körde upp till vår träningsplan (som vi får låna vid behov av mina kusiner, det är nämligen deras maskinplan) där det finns lite belysning. Det gick så himla bar att köra ikväll, verkade som Macho tyckte det var lika kul som jag tyckte. Vi sammarbetade bra och när jag körde mot stallet igen en timme senare, precis vid klockslaget för mitt tv program som jag ville se, så känndes det helt irrelevant och onödigt med tv över huvudtaget.

21,15 är jag tillbaka i det varma sköna huset, uppfylld och nöjd med hur kvällen blev. Visst är det konstigt att man ibland kan se sådant motstånd i sådant som man vet att man älskar. Ibland kan det vara samma sak när man ska träna, allt i kroppen säger nej, men man vet innerst inne av erfarenhet att det är helt underbart när det väl är gjort så man sticker ändå ut i regnet på sin löparrunda. Vilken tur att erfarenheten sätter sina spår.

Jag hade en toppenkväll, önskar att alla får uppleva den kännslan jag hade.

Tack Macho!